And now the end is near...
Nu är det inte långt kvar på den långa resan som jag har fått förmånen att göra. Man kan kanske tycka att det är unikt att kunna vara borta så länge men när man väl är här och träffar på folk så är det mer vanligt att man är borta hela vinterhalvåret från Sverige än att man åker charter hit. Kan bara säga att det här har gett mersmak…
Vädret den senaste tiden har verkligen varierat och ända sedan tsunamin i Japan har vattnet varit betydligt högre än vanligt, 10-15 meter mindre strand. Havet dånar på nåt konstigt sett och ser helt vansinnigt ut. Dessutom har
det setts till maneter igen nu när svalar vatten kommer in, så vi har mest hållt oss på land.
Häromdagen var vi på Lanta Monkey School. Det var med lite blandade känslor som jag bokade in oss på showen, gillar inte när apor är fastbundna. Men de verkade trivas bra med sitt liv där och tycke om när publiken klappade händerna åt deras konster. Efter showen köpte vi en liten korg med bananer och vi gick runt och tog kort, matade och klappade dem. Smiley var överförtjust över att det var riktiga apor. Hon gav en liten 10 månader gammal apa en banan men ångrade sig och tog tillbaka den. Det skulle hon inte ha gjort för apan blev arg och tog tag med båda händerna vid håret runt öronen på henne och försökte bita henne i pannan. Smiley blev livrädd och jätteledsen men som tur var gick det inte hål. När det gått ett tag så tyckte hon ändå att det var kul med aporna. Vad jag inte visste är att jag är allergisk mot apor, för när vi åkte därifrån så började det klia på hela mej. Trodde först att ja fått aploppor och kollade både mitt och Smileys hår. Gick till Pharmecy och förklarade mitt problem och fick snabbt svaret att många turister kommer dit och får antihistamintabletter efter besök hos aporna. Att ja ite tänkte på det tidigre men det var ju så kul när de där små gulliga aporna klätttrade på mej.
Jag har träffat så otroligt många trevliga människor på denna resan. Men visst är det märkligt när man sätter sig ner över en drink så är den enes livsöde värre än den andra. Men det är väl på nått sätt så det är…
”Det som inte dödar,det härdar”
Ni är jättevälkomna hem, det ska blir kul att träffa er igen. kram Birgitta