Who knows what tomorrow brings....
...in a world where few hearts survive...
Jag säger bara, fy fan vad snyggt det är med uniformer...Det är tillräckligt med män i kavaj, för mej är det riktigt tankemums och ögongodis :) (Det är ju egentligen inte kavajen som gör det utan den som har den på sig)
Funderar mer och mer och allt oftare på en och samma sak. Jag vet att den moraliska gränsen för vad som OK är passerad nu och förmodligen för ett bra tag sen, och det är vad jag förstått ömsesidigt. Frågan är vad som är rätt och vad som är fel. Det gör så förbannat ont men ändå bara fortsätter man. Jag vet att jag inte är odödlig men ändå finns den känslan där. Känns som om jag går i någons fotspår och jag vet att utfallet där blev en lycklig historia.
Gjorde veckans sista fotbollsträningspass i går...eller ja vet inte.... veckans??? Har andra uppdrag resten av veckan. På söndag är det matchen med stort M. Ska vi få kröna denna fantastiskt dåliga säsong med en vinst och en segersång för sista gången. Tänkte tjuvstara mitt nya liv redan på lördag genom ett pass på Sportlife med mina underbara kollegor. Måste verkligen kolla upp det där med Kidzcluben om de nu har öppet på helgerna.
Löppasset runt sjön i morgon på lunschen kommer att bli intressant, förmodligen får vi med oss en ny stärna, vi får se hur mycket man orkar, har ju hållt mej vid liv med Ipren sen i måndasgs. Nåt annat som man inte kan vara utan börjar också på Ip.. Iphone! Fattar inte att man kunde vara utan den så länge...hade det funnits en App som kunnat ge kärlek och ömhet, hade den varit komplett... vem vet det kanske är på väg!
Ja det blir väl att fortsätta hoppas(jag min obotliga romatiker) på att, en dag kommer han, den uniformsprydde mannen till mitt kontor och lyfter ut mej därifrån. Och då lovar ja att ja ska sno åt mej uniformsmössan och sätta på mitt eget huvud. ;)
...lift us up where we belong...
Jag säger bara, fy fan vad snyggt det är med uniformer...Det är tillräckligt med män i kavaj, för mej är det riktigt tankemums och ögongodis :) (Det är ju egentligen inte kavajen som gör det utan den som har den på sig)
Funderar mer och mer och allt oftare på en och samma sak. Jag vet att den moraliska gränsen för vad som OK är passerad nu och förmodligen för ett bra tag sen, och det är vad jag förstått ömsesidigt. Frågan är vad som är rätt och vad som är fel. Det gör så förbannat ont men ändå bara fortsätter man. Jag vet att jag inte är odödlig men ändå finns den känslan där. Känns som om jag går i någons fotspår och jag vet att utfallet där blev en lycklig historia.
Gjorde veckans sista fotbollsträningspass i går...eller ja vet inte.... veckans??? Har andra uppdrag resten av veckan. På söndag är det matchen med stort M. Ska vi få kröna denna fantastiskt dåliga säsong med en vinst och en segersång för sista gången. Tänkte tjuvstara mitt nya liv redan på lördag genom ett pass på Sportlife med mina underbara kollegor. Måste verkligen kolla upp det där med Kidzcluben om de nu har öppet på helgerna.
Löppasset runt sjön i morgon på lunschen kommer att bli intressant, förmodligen får vi med oss en ny stärna, vi får se hur mycket man orkar, har ju hållt mej vid liv med Ipren sen i måndasgs. Nåt annat som man inte kan vara utan börjar också på Ip.. Iphone! Fattar inte att man kunde vara utan den så länge...hade det funnits en App som kunnat ge kärlek och ömhet, hade den varit komplett... vem vet det kanske är på väg!
Ja det blir väl att fortsätta hoppas(jag min obotliga romatiker) på att, en dag kommer han, den uniformsprydde mannen till mitt kontor och lyfter ut mej därifrån. Och då lovar ja att ja ska sno åt mej uniformsmössan och sätta på mitt eget huvud. ;)
...lift us up where we belong...
Kommentarer
Trackback
