Stina - så som det är

Ja,  så kan jag väl sammanfatta mitt liv just nu. Ett steg fram och två tillbaka! Känns bara sååå patetiskt att forsätta "spela in" avsnitt efter avsnitt. Borde jag inte fått nog snart. Och vad är min belöning? Jo, kanske att jag får känna mej åtsidosatt, bitter, förbannad, ledsen och misstänktsam. Jag vill inte ha det så, för det är inte jag. Det är tacken för att man alltid  och då menar jag verkligen alltid är uppriktig och ärlig och dessutom vill att saker ska gå rätt till. Men ja, just det, det var ju inte i min värld vi lever utan i den där för mej främmande. Vet inte om jag har fel men att det finns människor runt omkring mej som saknar självinsikt har jag nu förstått. Så tragiskt!
 
På gårdagens träning belönades vi med intervalllöpning och bålträning. Jag tycker verkligen om att springa! Tror  det är en mognadssak. Har den förmågan när jag springer att jag kan stänga av hjärnan och bara springa, känns bra! Men var inte speciellt nöjd med mej själv när jag var tvungen att kliva av. ATT VIKA NER SIG FINNS INTE!!!!  Jag var då tvungen att uttrycka ett och annat fult ord. Men en av de mycket kompetenta tränarna tyckte det var bättre att spara sig till lördagens viktiga match, och inte slita för mycket på benet i onödan. Så när sista omgången intervaller gick så låg jag ner och gjorde nån form av pensionärs-övning som vår rehab-ansvarig hade rekommenderat. :(   Det är bäst och lyssna på kroppen kanske, för i matchen mot mej själv är jag inne på sista övertidshalvleken med golden-goal!

Önskar jag kunde ta tag i saker som jag beöver ta tag i. Men som situationen ser ut så är jag bara på väg ännu längre in i återvändsgränden!

...you can check out any time you like, but you can never leave!