Stina - så som det är

Äntligen så är jag någorlunda okej igen efter ett antal dagars tung i huvudet, feber framochtillbaka, hosta, magkatarrsontimagen och inte kunnat äta nåt. Nu hoppas jag på att det inte var något fel på varken bananpannkakan med chokladsås( 6 SKR) eller kycklinggrillspettet(4 SKR) som Smiley tjatade till sig i Saladan, bara för att hon såg några andra äta det, utan att ens ha en tanke på att äta det själv så det hamnade i min mage…och det var nästan det godaste jag ätit här. Smiley däremot har fortfarande toppar med hög feber på kvällen, men på dagen pigg men grinig. Så för tillfället får hon äta vad hon vill, bara hon äter. Hittade en packet NallePuh ost som hon ville ha.



I torsdags tog vi färjan till Phi Phi igen. Denna gången för att träffa Smileys far. Hon blev kanonglad att se honom och kallade honom nästan direkt för  ”min pappa”.  Barn är bara helt underbara och lojala mot sina föräldrar,  no matter what…

   

Det var en härlig känsla att kunna börja röra på sig igen och få in lite rutiner på morgonen, även om det bara blir walking ett par dagar till tills allt är i sin ordning igen. Det här med maten är konstigt men jag tycker nog att thaimaten smakar bättre hemma och dessutom tröttnar man på restaurangmaten här. Allt smakar likadant. Tänk en onsdagsbuffé  på Chilithai med skaldjur!  Jag vet redan nu vad jag kommer äta det första jag gör när jag kommer hem, kebabrulle från Kaxholmens Pizzeria.

Här är den 3 km långa stranden som är så härlig varje morgon!

  

Tropiska åskväder är himla fascinerade att se. Idag vid halv 3 tiden på eftermiddagen satt vi på stranden som vi brukar, det blev mörkt och hann i stort sett bara 10 meter in under  taket på restaurangen då det var som himlen öppnat sig…sen kom det  åska från flera olika håll. Vid 2 tillfällen slog blixten ner några hundra meter ut i havet framför oss. Man kunde se hur det var som ett klot i spetsen på blixten. Mäktigt!!!


"Life is strange..."